Det finns ingenting som jag inte kan klara.

Vilken känsla det är att kunna höja sig själv till skyarna
utan att skämmas för det. Allt jag har tagit mig igenom hittills
i livet har gjort mig starkare och ibland känner jag mig som
ett muskelknippe utan dess like allra längst därinne i mig själv.
Ge mig ett hinder och jag hoppar över det. Ge mig ett högre och
jag klättrar. Höj lite till och jag bygger mig en helikopter och
susar fram över varenda hinder som Världen försöker fälla mig med.
Ibland ramlar jag, det hör livet till. Då borstar jag av mig den
där smutsen från knäna och reser mig igen.

Livet må vara en hinderbana, men då ska jag ge igen med att bli
mästaren av hinderhoppning. Varenda jäkla hinder jag tar mig över
ska jag minsann fira med ett leende på läpparna och glädjas åt
att jag faktiskt växer lite mer för varenda ett.

Vet ni hur bra ni är, alla gudinnor därute? Vet ni att era blogginlägg
är underbara att läsa och att ni kan så mycket mer än ni tror?

Stora kramar!

Jag Är Lycklig!



Jag har det mest fantastiska barn man kan ha och förutom det faktum att han föddes med de klokaste av ögon och det finaste av allt, så vill jag gärna tro att jag har en liten del i att han blivit sådär galet fantastisk. Han är min son och jag är hans mamma och vi formar varandra som små hjärtformade ljus. Han betyder allt! Jag har de finaste vännerna som vandrar på den här planeten. Jag litar på dem, jag vet att de alltid finns där och jag är makalöst stolt över dem. Faktum är att jag är stolt över mig själv också. Jag tror att jag har förtjänat dessa fantastiska varelser genom att vara för dem vad jag vill att de ska vara för mig. Det är kärlek!

Ikväll håller jag på att svämma över av lycka och det vore ju vansinnigt dumt om jag inte delade med mig av det, eller hur?

Kram på er!

Venus skriver

Häromdagen köpte jag mig en liten skrivbok. En turkos bok med sidenpärmar full av oskrivna blad som jag kan fylla med vad jag vill. I min turkosa bok ska jag skriva ner saker som får mig att må bra varje dag. Saker som jag är tacksam för att jag har, människor som gör mig lycklig, stunder som jag aldrig vill glömma att jag upplevt och alla de små glada detaljer som tillsammans skapar den helhet som är jag. Jag tänkte på det där häromdagen med att skriva dagbok. Jag har nämligen alltid varit en periodare när det gäller dagboken, men som allra mest flitig när mitt hjärta varit krossat eller allt mest känts eländigt. Dagboken har varit mitt bollplank och en svart liten bok som smakat på många tårar men sällan upplevt positiva rader. Stackars bok! Nu ska det bli andra bullar! Det är dags att flytta fokus. Varför göra de där sakerna som gör oss ledsna så stora när vi med tankens kraft kan göra dem små? Det är alla de där små sakerna som gör oss lyckliga som vi måste lära oss att sätta i första rummet. Det är de som ska vara stora och fylla ut bubblan omkring oss! Ett leende från en främling på gatan kan göra min dag. Spontana kramar från den inte längre så lilla killen kommer aldrig sluta placera ett leende på mina läppar. Att få vara stolt över mina vänner eller att känna att de är stolta över mig. Att omge mig med människor som får mig att må bra och inte minst – att vara stolt över mig själv. En komplimang är en komplimang hur liten den än må vara och var tusan den än må komma ifrån.

Så jag flyttar fokus, tjejer! Den ser inte mycket ut för Världen, min turkosa lilla bok med sidenpärmar, men med alla sina glädjeämnen kommer den vara en riktig liten lyckoboost för mig!

Och en sak till… Tack Honung för ditt stora hjärta, dina briljanta idéer och för att du är du! Puss!

RSS 2.0