I helgen hade jag planer för söndagen som jag sett fram emot en längre tid, men i sista stunden blev de inställda. Eftersom jag ordnat barnvakt så hade jag dagen fri, och turligt nog så fick jag ynnesten att spendera dagen med Gudinnan Våren. En stressig tid på jobbet, för lite sömn, och besvikelsen efter de inställda planerna betydde en något sliten Vilse som sällskap till Våren, men vi träffades över en lunch, mycket smaklig och rejäl sådan, och spenderade eftermiddagen tillsammans.
Redan innan lunchen såg jag i badrumsspegeln att mina ögon såg ledsna ut, ett tecken på min något dåliga form, och dessutom hade jag en låg känsla i huvudet. Jag berättade för Våren att jag kände mig lite nere men jag sade inget om ögonen. Hon hade inga tvivel om att det skulle bli en trevlig söndag. Jag kunde inte annat än att hålla med, Gudinnor vet ju bäst!
Nåväl, eftermiddagen blev jättekul, en massa prat, vådliga bilfärder till mina skumma smultronställen, ett blixtbesök hos mina föräldrar, där jag kunde hålla tillbaka den irritation jag brukar känna hemma hos dem, den som alltid brukar dyka upp. Relationen till ens föräldrar är ju alltid av hat/kärlek-natur men nu, trots mitt humör från början, var allting bara bra när jag var hemma. Att Våren var med hjälpte ju till för mitt humör kunde ju inte annat än vara bra tillsammans med henne. Fast jag såg fortfarande i en spegel hemma hos dem att ögonen såg ledsna ut ...
Vi tog tåget tillbaka från mina föräldrar och skulle skiljas när vi kom fram. Trots att det varit en jättetrevlig dag kände jag mig tvungen att ursäkta mina ögon, jag berättade för Våren att jag kände dåligt samvete för hur ledsna de såg ut, det fanns ju ingen anledning till deras tillstånd då dagen varit så bra. Våren, klok som alltid, tittade på mig, log och sa: "Var inte fånig ... dina ögon har inte varit ledsna en enda gång under dagen. Det har jag inte sett." Så var det också. Att mina ögon såg ledsna ut kom bara från att jag tittade på dem, jag är ju ingen Gudinna och kan inte se hur det egentligen ligger till. Våren hade visat mig rätt som vanligt. Och dessutom påminde hon mig att äta rotfrukter, det glömmer jag alltid att köpa hem!
Jag känner en Gudinna, Våren. Vi träffades första gången bara för några veckor sedan. Det första mötet med Våren var nervöst. Det blev kanske lite kyligt, avvaktande, en väntan på vad som skulle komma, som vintern. Men Våren var jättetrevlig och mötet avslutades med löfte om fortsatt kontakt, en oviss framtid men ändå spännande. Vi sågs igen, jag och Våren. Lärde känna varann lite mer. Jag förstod att Våren var lite frusen av sig, frös lite om händerna, darrade lätt av vårvindarna. Jag ville hjälpa henne bli varm, ta kylan och kasta bort den men jag visste inte hur ...
Det blev fler möten allt eftersom tiden gick. Möten, och samtal. Det karga vinterlandskapet var nu helt borta. Vi bytte erfarenheter, åsikter, funderingar ... skratt, fånerier. Precis som våren väcker allt till liv väckte mina möten med Våren mitt liv. Vår vänskap blev starkare. En nära vänskap som är omöjlig på så kort tid men ändå möjlig. Det är så med Gudinnor, dom är ju allsmäktiga. Men hon frös fortfarande om händerna. Våren är en tunn varelse som kylan lätt kan ta helt i sin besittning. Hur kunde jag hjälpa? Hur värmer man en Gudinna?
Efter några veckors vänskap väntade en dag för mig som ingen ska behöva möta. Orsakad av ödet för två år sedan, en årsdag som alltid kommer att vara svart för mig, om än i olika nyanser. Den dagen har jag svårt att se hopp, att vara glad, att se livets rättvisa. En dag jag också måste möta själv. Av en händelse hade Våren inga planer kvällen innan denna dag. Vi bestämde oss för att träffas, äta lite mat, ta kvällen som den kom. Jag kunde inte lova att jag skulle vara ett bra sällskap, jag visste ju inte hur jag skulle må. Vi hade ju också känt varann så kort tid ... jag kunde inte begära detta av denna Gudinna.
Ändå ville hon träffa mig och vi var tillsammans hela kvällen, in i natten. Visserligen fick jag betala maten men uppoffringen låg inte hos mig. Hon var med mig, pratade, skrattade, gav och tog emot det allvarliga. Vi lyssnade på musik. Delade våra liv. Denna kväll vaknade vårens blommor, i naturen och i vår vänskap. Jag kunde se att sommaren var på väg. Men den var inte här än med sin värme och Våren frös fortfarande. Jag kände det på hennes händer. Den kvällen orkade jag inte tänka på att värma henne.
Årsdagen kom och jag var själv. Fick tid att fundera på livet, döden, rättvisa och orättvisa. Tänkte på andra som hade det svårt. Jag mådde dåligt som jag trott att jag skulle göra, men det avbröts av minnet av kvällen innan. Våren hade valt att vara med mig, hon visste förutsättningarna: inga löften om att jag kunde ge energi under kvällen. Vi hade ju inte heller känt varandra så länge, det fanns ingen anledning för henne att vara med mig då. I många delar var jag ju fortfarande en främling för henne. Våren är bra på att hitta på roliga aktiviterer, och hade säkert tusen alternativ den kvällen. Men hon var med mig. Jag kunde inte längre må dåligt ... Våren var för varm för att jag inte skulle se sommaren skymta till och med denna årsdag.
Då förstod jag: Våren är inte alls frusen, och om hon behövde hjälp att värma sig skulle hon be om hjälp. Det var inte min sak att fundera på, man föregår inte en Gudinna. Speciellt inte Våren, som hela tiden visat mig vägen mot sommaren och värmen, som hon visar alla sina vänner. Våren som är den varmaste av alla Gudinnor jag känner!
