Gudinnors Place i Cyberspace

 Jag känner en Gudinna, Våren. Vi träffades första gången bara för
några veckor sedan. Det första mötet med Våren var nervöst. Det blev
kanske lite kyligt, avvaktande, en väntan på vad som skulle komma, som
vintern. Men Våren var jättetrevlig och mötet avslutades med löfte om
fortsatt kontakt, en oviss framtid men ändå spännande. Vi sågs igen,
jag och Våren. Lärde känna varann lite mer. Jag förstod att Våren var
lite frusen av sig, frös lite om händerna, darrade lätt av
vårvindarna. Jag ville hjälpa henne bli varm, ta kylan och kasta bort
den men jag visste inte hur ...
 
Det blev fler möten allt eftersom tiden gick. Möten, och samtal. Det
karga vinterlandskapet var nu helt borta. Vi bytte erfarenheter,
åsikter, funderingar ... skratt, fånerier. Precis som våren väcker
allt till liv väckte mina möten med Våren mitt liv. Vår vänskap blev
starkare. En nära vänskap som är omöjlig på så kort tid men ändå
möjlig. Det är så med Gudinnor, dom är ju allsmäktiga. Men hon frös
fortfarande om händerna. Våren är en tunn varelse som kylan lätt kan
ta helt i sin besittning. Hur kunde jag hjälpa? Hur värmer man en
Gudinna?
 
Efter några veckors vänskap väntade en dag för mig som ingen ska
behöva möta. Orsakad av ödet för två år sedan, en årsdag som alltid
kommer att vara svart för mig, om än i olika nyanser. Den dagen har
jag svårt att se hopp, att vara glad, att se livets rättvisa. En dag
jag också måste möta själv. Av en händelse hade Våren inga planer
kvällen innan denna dag. Vi bestämde oss för att träffas, äta lite
mat, ta kvällen som den kom. Jag kunde inte lova att jag skulle vara
ett bra sällskap, jag visste ju inte hur jag skulle må. Vi hade ju
också känt varann så kort tid ... jag kunde inte begära detta av denna
Gudinna.
 
Ändå ville hon träffa mig och vi var tillsammans hela kvällen, in i
natten. Visserligen fick jag betala maten men uppoffringen låg inte
hos mig. Hon var med mig, pratade, skrattade, gav och tog emot det
allvarliga. Vi lyssnade på musik. Delade våra liv. Denna kväll vaknade
vårens blommor, i naturen och i vår vänskap. Jag kunde se att sommaren
var på väg. Men den var inte här än med sin värme och Våren frös
fortfarande. Jag kände det på hennes händer. Den kvällen orkade jag
inte tänka på att värma henne.
 
Årsdagen kom och jag var själv. Fick tid att fundera på livet, döden,
rättvisa och orättvisa. Tänkte på andra som hade det svårt. Jag mådde
dåligt som jag trott att jag skulle göra, men det avbröts av minnet av
kvällen innan. Våren hade valt att vara med mig, hon visste
förutsättningarna: inga löften om att jag kunde ge energi under
kvällen. Vi hade ju inte heller känt varandra så länge, det fanns
ingen anledning för henne att vara med mig då. I många delar var jag
ju fortfarande en främling för henne. Våren är bra på att hitta på
roliga aktiviterer, och hade säkert tusen alternativ den kvällen. Men
hon var med mig. Jag kunde inte längre må dåligt ... Våren var för
varm för att jag inte skulle se sommaren skymta till och med denna
årsdag.
 
Då förstod jag: Våren är inte alls frusen, och om hon behövde hjälp
att värma sig skulle hon be om hjälp. Det var inte min sak att fundera
på, man föregår inte en Gudinna. Speciellt inte Våren, som hela tiden
visat mig vägen mot sommaren och värmen, som hon visar alla sina
vänner. Våren som är den varmaste av alla Gudinnor jag känner!
 
Vilse